”Det är min mamma!”

Sofia Almgren, förskollärare på Utsikten förskolas yngre barnavdelning, skriver här ett inlägg om deras projekt: att som ”liten” i denna värld gå från att vara en del av en familj till att bli sitt egna jag – och vidare bli en del av en grupp.

Barnen på avdelningen Källan på förskolan Utsikten är idag 1-3 år gamla. För de yngsta av läsårets nykomlingar var det vid starten i augusti 2018 tydligt att steget från hemma-miljön, med föräldrar och eventuella syskon, till förskolan var stort och inte alltid helt begripligt. Vi ville skapa en trygg övergång, en bro mellan de två livsvärldarna familjen och förskolan. Därför sa vi ofta till barnen: ”Nu är du här hos oss på förskolan. Mamma och pappa hämtar dig när de har jobbat klart. Dom kommer alltid tillbaka till dig”. Bekräftande meningar tillsammans med vår ständiga närvaro (kroppslig som mental), bidrog till att de landade tryggt i sina nya roller som förskolebarn.
En dag hörde vi att flera barn bestämt, ja nästan stressat, utropade ”det är MIN mamma/pappa!” när de satt vid matbordet och småpratade. De förstod ju inte att alla Källans barn har en varsin mamma och pappa, begreppen som sådana var ju så starkt förankrade till den egna erfarenheten. För att skapa förståelse för detta iordningställde vi därför en familjefotovägg. Alla familjer bidrog med foton och detta blev sedan en mötesplats där barnen kunde se sin familj och visa/berätta om den för kamraterna.
Vi pedagoger ringade in några centrala frågor som vi upplevde som viktiga för barnen:
Vem är jag? Är jag en egen individ eller är jag en del av begreppet ”mamma, pappa”?
Vem är jag i det här sammanhanget, dvs i barngruppen på Källan/förskolan?
Att som liten i denna värld gå från att vara en del av en familj (känslan kanske kan liknas vid att sitta ihop med mamma och pappa) till att bli sitt egna jag – och vidare bli en del av en grupp blev sedan vår projektingång. Utifrån detta inringade vi fyra centrala begrepp: Identitet, Samspel, Empati och Inkludering, vilka sedan blev nämnare i den undervisningen barnen kom att erbjudas.
Vi ville fokusera på gruppstärkande aktiviteter och lät barnen måla gemensamma alster som är allas tillsammans, samt att vi gestaltade aktuella händelser för barnen med olika slags rekvisita (och även med oss själva som verktyg). Syftet var att tydligt visa att man kan bli ledsen när någon säger att man inte får vara med och leka eller att det inte känns bra att bli knuffad av en kamrat. Vi reflekterade tillsammans med barnen och de gavs utrymme att både prata och lyssna.
Vi vet så klart att alla inte alltid kan förstå varandra fullt ut (och det är inte heller nödvändigt) men vi vill att barnen ska stärkas i sitt egna jag, i den egna identiteten, såväl som att bli trygga medlemmar av en grupp på förskolan. Då tror vi att samspelet (att gå från att leka ensam till att upptäcka glädjen i att leka tillsammans!) och barnens förmåga att inkludera sina kamrater (tänk vilken glädje att få vara med!) kommer av bara farten, samt att barnens möjlighet till empati (förstå andras känslor) stärks.

Att skapa tillsammans på ett papper ger barnen möjlighet till samspel och inkludering. Olika sinnen samarbetar och barnen blir ännu en gemensam erfarenhet rikare.

Vi kan inte visa er vår familjefotovägg av integritetsskäl men vi kan visa barnens färgstarka handavtryck. Den enskilda individen tar plats tillsammans med kompisarna i gruppen.

Två Babblare leker i sandlådan. En tredje Babblare vill vara med men får inte vara med! Hur känns det när man inte får vara med? Har du känt så någon gång? Barnen får vara aktiva i händelseförloppet och ges utrymme för reflektion.

Kommentera

E-postadress publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*
*
*